Mia Malmlöf är en målare där hetta…

och sensualism strömmar genom färgen. De kvaliteter innom måleriet som lockar till förförelse, den dekorativa detaljen, den sköna linjen, den smeksamma ytan, har hon erövrat och vävt in i sitt konstnärskap.

Det är svårt och kräver sin mästare eller mästarinna, för alltför ofta syns detta mest som tingeltangel och utanverk. Hur lyckas hon med det konststycket? Jag tror det har att göra med hennes uppriktiga berättarlust, en innerlig känsla av nödvändighet inför det hon målar. hon är något så ovanligt som en oförställd bildskapare.

Hennes tradition är den paradisiska, alltifrån medeltidens overkliga landskap och överjordiskt lysande madonnor till Paul Gauguins europeiska leda och flykt till Söderhavet. Malmlöfs kvinna stående till skötet i källan har några systrar i 1300-talets Böhmen och 1890-talets symbolism.

Själva källan nickar vi igenkännande åt, den återfinns i otaliga medeltidsmålningar. Vattnet betyder renhet, förvandling, men även lyx och sinnlighet. Mot en bedövande bakgrund av blommor och närmast extatisk kolorit lyfter kvinnan upp en vit blomma. Hon är stilla, inåtvänd, påtagligt fysisk, och tankarna stavar till ordet kärlek, men i så fall i dess intensivaste sekunder. Det är också en bild som berör en kvinnlig mytologi av cirkulär tid, födande, förintelse, återvändande, den som finns uttryckt i t.ex både Demetermyten och Mariabilden. Denna bild försökte Paul Gauguin återerövra från århundradens papism genom att måla madonnan svart. Mytens direkthet berör oss.

Thomas Millroth

Läs även texten av Thomas Hedrén