I Mia Malmlöfs måleri möts bildvärldar…

som vi vanligtvis av tradition betraktar som oförenliga. Antikens mytologiska gestalter ställs inför våra ögon i en slags arkaiska poser – i en färgpalett som både kan föra tankarna till Paul Gauguin och amerikanskinfluerad popkonst. Det kan synas oförenligt. Men det är motsatsen, enhetligheten, det totela greppet över bilderna, den enhetliga och ofta högt uppdrivna färgen som är utmärkande för konstnären.

Hon är en målare i en tid då måleriet ständigt ifrågasätts. Av både konstnärer och kritiker. För den som vill synas i det dagsaktuella mediala bruset är måleriet inget bra medium. Dessutom är hon en målare som hänger sig åt ämnen i sin konst som med säkerhet kan vara provocerande för den som med ängslig blick söker det för stunden mest gångbara.

Det historiska innehållet i bilderna upphör många gånger att vara tidsbundet. Då och nu smälts samman. I det avseendet kan hon sägas anknyta till medeltidens och renässansens målare som på sin tid placerade bibliska händelser i sin egen tid. Här träder en grekisk/romersk gudinna fram på en bild som placeras intill den egna fadern. Även vår mediala innehåller starka bilder. Verkliga eller tillkomna i mediakonsumentens huvud. Sådana bilder och bildfragment återfinner vi i många målningar.

Jag tror det är Mia malmlöfs sätt att tillåta sig själv att gå över både tid- och rumsliga gränser som gör att hennes målningar äger en hög grad av allmängiltighet. Men det konstverk som gör anspråk på allmängiltighet
kräver en stor känslighet. Det konstverket får bera ett värde om det samtidigt äger en stark identitet och ges ett personligt uttryck.

Flera av Mia Malmlöfs målningar får sin nerv i denna motsättning – mellan det privata, det självupplevda och det allmängiltiga. Naturligtvis var det färgen, den sensuella men samtidigt kraftfulla glödande färgen, som var det första jag såg vid mitt första möte med Mia Malmlöfs måleri. Och den synbilden lever kvar i mitt bildminne.

Den målning jag först ställdes inför var “Aqua”. En meditativ bild full av symbolik. En bild i en paradisisk tradition som handlar om födelse och renhet. Åter till Gauguin. Han införde en subjektiv form av existentiell problematik och symbolism i konsten i
en tid då han upplevde att den nyskapande konsten vänt “de stora frågorna” ryggen. Han sökte en personligsanning. Han vände den västerlänska civilisationen ryggen och öppnade våra ögon för värdet i andra kulturer. Få konstnärer har som Gauguin vidgat konstbegreppet. För måleriet har han betytt än mer. Han skulle vid en annan tid kunnat utnämnts till en folklig världsmålare.

Nu lever vi i en tid där allt är möjligt och där allt är förenligt. Men också i en tid där vi tappar historiska och kulturella värden i en takt vi tidigare inte skådat. Vår egen historia blir lika exotiskt främmande som Söderhavets. Och det främmande finns även i vår mångkulturella värld mitt i vardagen, mitt ibland oss. Det tydliggörs i Mia Malmlöfs måleri. Och en fråga som ställs är: Varför är både den kvinnliga historien
och samtiden mer exotisk än den manliga?

Thomas Hedrén

Läs även texten av Thomas Millroth